En sjukdom utan botemedel
Parkinsons sjukdom är en så kallad neurodegenerativ sjukdom, det vill säga en sjukdom som bryter ner nervceller och orsakar skador på hjärnan och nervsystemet. Den leder till en gradvis försämring av många hjärnfunktioner, framför allt rörelseförmåga, balans och, med tiden, även kognitiv förmåga.
Det är den näst vanligaste neurodegenerativa sjukdomen efter Alzheimers och drabbar omkring 1 % av personer över 60 år i Sverige. Det finns idag varken botande eller bromsande behandling, endast symtomlindring. Detta sker genom att tillföra ämnet L-DOPA, som i kroppen omvandlas till signalsubstansen dopamin. Dopamin är avgörande för hjärnans kontroll av muskelrörelser. Hos patienter med Parkinsons sjukdom dör de nervceller i hjärnan som producerar dopamin, vilket leder till tilltagande svårigheter att röra sig. I takt med sjukdomens utveckling påverkas också sväljförmåga, tal och andra vitala funktioner.
Tidigt i sjukdomsförloppet kan L-DOPA ge god effekt, men med tiden blir behandlingen allt mindre verkningsfull och till slut inte längre effektiv alls. Men ny forskning tänder nu ett visst hopp.
Parkinsons och diabetes – två sidor av samma mynt?
Vad som exakt orsakar Parkinsons sjukdom är fortfarande inte helt klarlagt. Men allt mer forskning pekar mot att hjärnans hantering av blodsocker och insulin kan spela en central roll. Det finns ett tydligt samband mellan typ 2-diabetes och ökad risk för Parkinsons. I en studie såg man en så hög riskökning som 40 % hos personer med diabetes, jämfört med dem utan. I en annan studie fann man att risken ökade ju längre patienten hade haft sin diabetes.
Även nedsatt insulinkänslighet, ett förstadium till diabetes där kroppen börjar förlora förmågan att sänka blodsockret, verkar spela en roll. Studier visar att patienter med Parkinsons ofta har en försämrad blodsockerreglering, liknande den vid typ 2-diabetes. Djurexperiment visar dessutom att sämre insulinkänslighet kan påskynda nedbrytningen av de dopaminproducerande cellerna i hjärnan, alltså själva kärnan i Parkinsons sjukdom.
Det här tyder på att GLP-1-analoger kanske inte bara kan minska risken att drabbas av Parkinsons, utan även kan förbättra symtomen och kanske till och med bromsa eller reversera sjukdomsförloppet. Just det antyds i en ny, uppmärksammad studie.
Ett hopp för patienter med Parkinsons?
I en nyligen publicerad studie undersökte forskare effekten av den äldre GLP-1-analogen lixisenatid jämfört med placebo hos 156 Parkinsonpatienter. Efter ett års behandling sågs en tydlig förbättring av symtom i gruppen som fick lixisenatid, medan placebo-gruppen upplevde en försämring. Effekten var relativt liten, men ändå anmärkningsvärd, särskilt med tanke på att det idag saknas behandlingar som bromsar sjukdomens utveckling.
Små förbättringar år för år kan över tid göra stor skillnad för patienter som idag står nästan helt utan alternativ. Det är dessutom värt att notera att substansen som studerades var en äldre GLP-1-analog. Sedan dess har nyare preparat utvecklats med bättre effekt på blodsocker och insulinkänslighet.
I takt med att fler läkemedel godkänns för kliniska prövningar är det därför troligt att nya GLP-1-analoger kan visa ännu bättre resultat. Det öppnar även för framtida forskning där nya läkemedel kan skräddarsys för Parkinsonpatienter.
Om du önskar veta mer om GLP-1-analoger som behandling mot övervikt kan du boka ett kostnadsfritt bedömningssamtal med läkare eller sjuksköterska här.
Källor:
.avif)
.avif)
