En folksjukdom

Många svenskar lider idag av åderförkalkning i benens kärl, det som på läkarspråk kallas Claudicatio intermittens, eller bara claudicatio, men som i folkmun brukar kallas fönstertittarsjuka. Det innebär att förträngningar i benens blodkärl, artärer, leder till svårigheter att gå på grund av smärtor som försämras vid ansträngning. Precis som man kan få förträngningar i hjärtats kranskärl, vilket leder till kärlkramp (även kallat angina), kan man alltså få förträngningar i benens artärer, vilket gör det plågsamt att gå. Smärtorna tvingar patienten att ta pauser när han eller hon går och anstränger sig, vilket gör att den äldre benämningen fönstertittarsjuka uppkommit, då patienten föreställs stanna och titta i skyltfönster under sina pauser.

‍

‍

I värsta fall kan förträngningarna bli så allvarliga att det gör ont även i vila. Om det går tillräckligt långt kan förträngningen hindra blodtillförseln helt till benet, vilket är förenat med livsfara och risk för amputation. I sent skede av sjukdomen är den enda behandlingen därför operation, där man antingen "rensar" kärlen, kringgår skadan genom så kallad by-pass-kirurgi (där blodet leds runt den förträngda delen av kärlet), eller öppnar upp kärlet med en ballongsprängning.

Idag lider ungefär var femte person över 60 år av åderförkalkning i benen, och det innebär för många ett stort lidande. Smärtorna vid rörelse försvårar också för patienten att motionera mer, vilket förstås är en viktig faktor för att förbättra kärlhälsan. Det blir en ond cirkel.

‍

En väl genomförd studie 

Nu väcks nytt hopp om en möjlig behandling för denna patientgrupp. I en studie publicerad i den ansedda tidskriften The Lancet, har forskare för första gången visat på en förbättring av symtom vid fönstertittarsjuka genom behandling med semaglutid, det aktiva ämnet i Ozempic.

I studien deltog 792 patienter med typ 2-diabetes och fönstertittarsjuka. Nästan hälften av deltagarna led också av obesitas, det vill säga fetma med BMI över 30. Hälften av patienterna fick semaglutid i dosen 1 mg per vecka, medan den andra hälften fick placebo, alltså ett ej verksamt läkemedel.

Studien var dubbelblindad och randomiserad, vilket innebär att deltagarna slumpmässigt delades in i grupper, och att varken patienterna eller de behandlande läkarna visste vem som fick semaglutid och vem som fick placebo.

Man mätte i början av studien hur långt patienterna kunde gå på ett löpband, även med olika lutningar, utan att få smärtor i benen. Dessutom registrerades värden som blodsocker, blodtryck och vikt. Efter ett år upprepades testerna för att man skulle kunna räkna ut om det fanns någon skillnad mellan grupperna som kunde kopplas till behandlingen med semaglutid.

‍

Ett nytt hopp för patienter med fönstertittarsjuka

Efter ett år hade patienterna i gruppen som fick semaglutid förbättrat sin smärtfria gångsträcka mer än de som fick placebo. Båda grupperna hade förbättrat sina smärtfria gångsträckor, men gruppen som fick semaglutid visade en betydligt större förbättring. Med andra ord kunde man visa att semaglutid hjälpte patienter att gå längre utan smärtor, jämfört med de som inte fick semaglutid. Skillnaden i medianvärde mellan grupperna var 26 meter, vilket är en statistiskt signifikant skillnad.

‍

Effekten sannolikt på grund av flera anledningar 

Forskarna bakom artikeln tror att flera underliggande orsaker kan förklara semaglutids effekter på kärlen. Föga förvånande såg man att patienter i semaglutidgruppen gick ner mer i vikt, och en orsak till förbättringen i gångsträckan tros därför vara viktnedgången. Den viktigare orsaken till förbättringen tror forskarna däremot har att göra med semaglutids antiinflammatoriska effekt, som är känd sedan tidigare. Kärlförkalkning är till stor del följden av kronisk inflammation, varför slutsatsen verkar rimlig. Läs mer om GLP-1-analogers effekter på inflammation och hjärt- och kärlsjukdomar här.

‍

‍

Första steget - mer forskning behövs

Författarna bakom artikeln efterlyser fler studier av samma slag för att fastställa semaglutids positiva effekter på fönstertittarsjuka samt andra kärlsjukdomar. Bland annat föreslår de fler studier på patienter med kärlsjukdom som inte också har diabetes typ 2. Man kan också tänka sig att genomföra studier där högre doser av semaglutid studeras. I denna studie använde man den vanliga “diabetesdosen” på 1 mg/vecka, men för patienter med obesitas används ofta högre doser. Om 1 mg ger en förbättring, kan man inte låta bli att undra vad 2 mg eller 2,4 mg skulle kunna åstadkomma. Man kan också tänka sig att studera den nyare viktmedicinen tirzepatid, såld under varumärkesnamnet Mounjaro, som har visat sig vara mer effektiv än semaglutid både som diabetesmedicin och viktläkemedel.

‍

Du kan läsa mer om hur viktläkemedel fungerar här. Om du vill veta mer om vilken hjälp du kan få för att gå ner i vikt kan du boka ett kostnadsfritt bedömningssamtal med en av våra läkare eller sjuksköterskor.

‍

Källor:

^{Utvärdering av semaglutid hos personer med symtomatisk perifer artärsjukdom och typ 2-diabetes}

^{Benartärsjukdom - kritisk ischemi och claudicatio}

^{Semaglutid förbättrade gångsträcka}